söndag 25 mars 2012

Mera om att klara sej på mindre

När vårt tredje barn föddes bodde vi i ett litet hus från 1800-talet i centrum av Borgå. Jag var hem med barnen då. Livet lekte, jag hade en massa illusioner om hur jag ville leva mitt liv. Jag hade tid att fantisera.
Jag älska vårt lilla hus som var snett och dragit och hade 2 jättefina kakelugnar. Här skulle vi bo i resten av vårt liv var det tänkt. Mitt i stan i ett eget litet hus.
Eftersom det var så litet hus ville jag inte ha en massa saker. Kunde inte köpa en massa saker eftersom vi hade betydligt mindre pengar att röra oss med.
Jag köpte barnens kläder från loppis, vi hade bara gamla möbler. Jag börja köpa/samla muminmuggar och det var LYX det.
När vårt tredje barn föddes satte jag en ära i att köpa så lite kläder som möjligt åt honom. Alla hans kläder rymdes i en gammal röd kappsäck, sån där handbagage kappsäck. Han sov bredvid kakelugnen i vårt vardagsrum, där sov min karl och jag oxå. De två äldre dela på det andra rummet. Sedan hade vi ett litet, litet kök. Ren tvätt hängde i vardagsrummet. Det var som på 1940-talet, som i en gammal film, så romantiskt, mysigt.

Det är roligt att tänka tillbaka på den tiden. Kan man älska ett hus? Jag kommer alltid att älska det huset. Men vi SÅLDE huset för jag börja gapa efter mer. Ja, den som gapar efter mycket förlorar ofta hela stycket.

2 kommentarer:

  1. Hejssan

    De va tider de. Livet lekte.

    SvaraRadera
  2. Ja-a ljuvliga ungdom dej har jag kvar. Som minnen i hjärtat på äldre dar.

    SvaraRadera