När jag var en unge sa vår far alltid att vi var som vargar och mor sucka och sa ja-a ingenting förslår i det här huset.
De prata om mat. Vi åt allt och vi var rädda att nån annan skulle få mera.
Ett vanligt kvällsmål skar mamma upp ett helt fransktbröd och en halv sininen länk. Till det drack vi kaffe som vi alla har gjort sen vi kunde greppa en kaffemugg, ungefär där vid 4-5 års ålder.
Total tystnad, koncentration. När brödet och korven börja ta slut blev det panik och då så slicka vi på bröd- och korvskivorna så att ingen annan ville ha dem. Sedan börja vi slåss.
Jag kan ju förstå varför far sa att vi var som vargar.
Nu var det ju inte fråga om 1800-talet utan 1980-talet och vi svalt ju inte direkt. Men, inte skulle nån annan få mer för då var det ju orättvist!
Sama rata har vi hemma hos oss nu. Kylskåpet är alltid tomt! Och jag suckar
- ingenting förslår i det här huset. Ni är ju som vargar.
Låter det bekant. Äter ungarna er ur huset?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar