måndag 4 mars 2013

Varför vi är som vi är

Vad är det som formar oss så att vi blir vad vi är?

Kanske vår självbild:

"För första gången  såg jag mig själv i helfigur. Den blanka isen var mycket större än Hemulens tamburspegel. Jag såg vårhimlens moln flyga förbi mina små vackra upprättstående öron. Äntligen kunde jag betrakta hela näsan och den fasta, välsvarvade fortsättningen ändar ner till mina tassar. Tassarna var egentligen det enda som gjorde mig lätt besviken; de hade ett drag av hjälplöshet och barnslighet som förvirrade mig. Men, tänkte jag, det går kanske över med tiden. Det är tvivelsutan huvudet som är min styrka. Vad jag än gör så kommer jag aldrig att tråka ut folk. De kommer aldrig att hinna titta så långt ner som till tassarna. Förtrollad betraktade jag min bild."

Stycke från Muminpappans memoarer.

En bra, realistisk självbild är bra att ha. Då har man redan kommit långt.


Kanske vår uppväxtmiljö:

" Hemulen satte sigill på min svans och stämplade det med det magiska talet tretton eftersom hon hade tolv hittebarn förut. De var allihop lika allvarsamma, lydiga och ordentliga för Hemulen tvättade dem tyvärr oftare än hon tog dem i famnen (hon hade den form av gedigen karaktär som saknade alla finare nyanser). Kära läsare, föreställ er ett muminhus där alla rum ligger i ordentliga rader, fyrkantiga och målade i en enda pilsnerbrun färg....

... Jag fick inte ta trevliga småkryp med mig hem och ha dem under sängen! Jag måste äta och tvätta mig på bestämda tider! Jag måste hålla svansen i fyrtifem graders vinkel när jag hälsade! O, vem kan tala om sådant utan att fälla tårar." 

Stycker från Muminpappans memoarer.

Visst var det synd om Muminpappan. Visst kan han skriva så man får tårar i ögonen.


Kanske våra drömmar:


" Drömmar är skräp, sade Hemulen.
Hur vet man det? invände jag. Kanske Mumintrollet jag drömde är det riktiga och Mumintrollet som står här bara är nånting som tant har drömt?
Tyvärr inte! Du finns nog! sade Hemulen trött. Jag hinner inte med dig! Du ger mig huvudvärk! Vad skall det bli av dig i denna ohemula värld!
Jag skall bli berömd, förklarade jag allvarligt. Och bland annat kommer jag att bygga ett hus för små upphittade hemuler. Och de skall allesammans få äta sirapssmörgås i sängen och ha snokar och skunkar under den!
Det går de aldrig mer på, sade Hemulen.
Tyvärr tror jag att hon har rätt."
Från Muminpappans memoarer.

Att ha drömmar är nog så himla viktigt. För utan dem blir världen så tråkig och pilsnerbrun. Vad mera är det som påverkar oss?

Allt påverkar oss. Därför är vi människor så komplexa och därför blir jag inte klok på människor sådär överlag.
Tror att när jag är en gamyl umgås jag mera med blommor än med människor.
Jag gillar memoarer. Att läsa om människors liv är så intressant.
Sådana människor som har varit med om mycket, gjort mycket och sett mycket.
Inte kanske "kända" människors juiciga bekännelser.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar